Förra måndagen blev jag helt plötsligt out of the blue magsjuk. Jag föll ihop till ett darrigt och svettigt kräkelände på jobbet och Erik kom och hämtade mig. Han hjälpte mig hem, bäddade ner mig och stannade hemma från jobbet dagen efter för att ta hand om mig. Han fixade soppa, köpte piggelin och såg till att jag fick i mig vätska hela veckan. Höll mig i handen och klappade mina kinder när jag tyckte som mest synd om mig själv.

I fredags kände jag mig äntligen bättre och låg i sängen och drack ett litet glas vin medan Erik lagade middag bredvid mig i köket. I helgen tog han med mig ut på små promenader och jag drack Champis med sugrör när vi fikade på Åsögatan. Känner fortfarande inte för att dricka kaffe. Alltså, ville mest berätta att Erik är bäst och utan honom hade jag svimmat och dött någonstans på Ringvägen.